Mat som tar tid...

...är oftast värt besväret. Idag blev det köttfärslimpa, något av en procedur tycker jag. Det ska blandas hälften hit, svälla dit, resten där och penslas här. Men när den väl är färdig är det värt alla delmoment.

Små delikatesspotatisar, kokade tillsammans med en dillvippa och brysselkål med skirat smör blev tillbehör. Och jag kan inte låta bli att älska min egen sås. Den passar till mycket och reds aldrig. Det är grädde helt simpelt, lite mjölk och kryddor efter behag. Lite gelé fixar konsistensen.

Köttfärslimpan gör jag på vad jag gissar är ett ganska traditionellt sätt. Jag blandar cirka en deciliter ströbröd med en skvätt grädde och två deciliter mjölk. Saltar och peppar ganska rejält. Knäcker två ägg över blandningen och låter det stå en stund. Sen blandar jag i en hackad lök och cirka 800 gram nötfärs. Saltar och pepprar ytterligt, samt några nypor socker. Jag är livrädd för en köttfärsrätt som är smaklös.

Jag formar en stor limpa av smeten, på en smörad form och penslar med smält smör som jag har spetsat med lite olja. Sen åker limpan in i mitten av ugnen på 200 grader. Efter cirka 40 minuter skivar jag den och ställer in den ytterligare i fall det behövs. Skyn som bildas i formen använder jag, som så många andra - till såsen.